Hästarna gick skitfint idag båda två. Antar att jag ska vara överlycklig som kommit så långt. Främst med Pizzo, och jag är stolt till en viss del - jag vet att jag har gjort ett rätt bra jobb med tanke på utgångsläget, vad folk än tycker så är jag rätt stolt över honom och min utveckling av honom.

Folk som ser honom nu har ingen aning om hur han var 1 år innan jag flyttade till Solla, så som han var då var som sagt knappt en häst. Folk som såg honom innan och ser honom nu förstår nog mer, verkar som det - all respons man fått från folk "från förr". Uppskattande att höra att man faktiskt gjort något bra av det hela lilla energi-rädlsa-paket jag köpte.

Daikin är mer lättutvecklad, men även där tycker jag att det går framåt tillräckligt för att säga att jag gör ett bra jobb mestadels av tiden. Han är inte så "lätt som han ser ut" vilket fok som ridit honom vet, mycket häst med långa bakben som gör honom framtung och stor som ett fartyg. Hoppar med världens ryggteknik och har inga problem att hoppa 1,30 för Siri med 20cm marginal så jag nästan åker av.

Han har lärt mig otroligt mycket som jag kan använda mig av på Pizzo. Det är inte det lättaste att hoppa Pizzo (eller rida alls) och att rida Daikin och lära MIG mer på honom, hur en häst SKA hoppa, inte en häst man aldrig kan lita på (litar på att han inte stannar eller försöker ha av mig nu, men inte på hastigheten och att det inte blir farligt att hoppa) eller påverka, utan hur det faktiskt ska vara. Har gjort mig till en bättre ryttare, har gjort mycket för mig och Pizzo.

Har nog mest Siri Swärd att tacka, för framstegen med båda (och för att hitta Daikin åt mig). Så duktig tjej och bra på att förklara och se hur jag ska påverka allt så att det som jag kan kämpa med hemma och få till i slutet av et pass kan hon få mig lösa till på 10 minuter. Skapligt ÖVERlycklig att jag får chansen att träna för henne som egentligen inte är tränare eller direkt tränar andra.

..Men ibland rinner verkligheten ikapp mig med alla mina problem, fyskiska problem leder till psykiska och det tar över. Ibland undrar jag varför jag fortfarande kämpar mot blodsjukdomen, alla problem den för med sig, mot underviktighet och sömnbrist och ångest och stress och spänningshuvudvärk. Varje jävla dag är det ju ändå det samma. Och skulle jag lyckas lösa de där jävla blodvärdena någon gång och faktisk räknas som någorlunda frisk så kommer jag alltid behöva kämpa för att hålla kvar värdena på rätt plats och för att inte få ångest (och absolut ingen mer panikångest).

Det tar mer på krafterna på mig än vad det ser ut och än vad jag låter folk tro/inse.
Jag hatar när folk tycker synd om mig, pratar jag om det säger jag allt hellre lättsamt och skämtar om det.
Jag hatar att känna mig svag, fysiskt och psykiskt. Och jag är en stark tjej egentligen, på båda sätten. Gnäller helst inte i onödan över riktiga saker. Jag är nog rätt så jävla bra ändå, bra tjej.

Om allting fysiskt bara löste sig så skulle jag rule the world. Eller i alla fall Linköping (som om det är en merit, men ändå?).

/ Tjej som inte riktigt bröt ihop ikväll men gav upp försöket till ett vanligt liv ett tag.
/ Tjej som tackar Amanda för att vara en grym vän som lyckas få mig på bättre tankar utan att vara en snuttigull-tjej som ska tycka synd om mig och få mig att inte känna ensam - utan bara är en grym vän som snarare egoboostar.
/ Tjej som sedan gav upp igen.
/ Tjej som ska satsa på i alla fall någon timmas sömn inatt, med lite mer hopp igen efter ett kort breakdown.

Godnatt.